Millimeterrättvisan får Sverige att stanna

– Eller inte. Millimeterrättvisan får helt enkelt Sverige att strunta i reglerna, närmare bestämt, skattereglerna.

Fråga vilken företagsägare som helst som är verksam inom byggnadsbranschen, elbranschen, vvs-branschen eller andra relaterade branscher. Dessa företagare tillhandahåller servicebilar till sina anställda för att de ska kunna utföra företagets uppdrag. Av praktiska skäl, och säkerhetsskäl åker ofta de anställda direkt från bostaden och ut på jobb. Så långt helt OK, så länge dessa resor är dokumenterade med en noggrant förd körjournal. Många skriver, men långt fler låter bli av brist på kunskap om vilka konsekvenserna är om man inte kan bevisa bilens körhistorik vid en skatterevision. De som skriver, gör det på ett sätt så att det ska passa med den egna verksamhetens rutiner, samtidigt som man tror sig ha ryggen fri vid kontroll.

Detta är inget nytt. Så gör “alla”. Fler har dock insett att det är mer värt att installera elektronisk körjournal i bilarna och därmed säkerställa merparten korrekt dokumentation. Det vill säga att de arbetsrelaterade resorna dokumenteras. Utanför arbetstid står bilen still – och det är egentligen där som den elektroniska körjournalen är överlägsen. Inga resor registrerade betyder att bilen stått still, något som är omöjligt att garantera genom manuell hantering. Dessutom hittar Skatteverket alltid “hål” i den manuella körjournalen.

Jag sa, merparten korrekt dokumentation. Skatteverket eftersträvar att bli tydligare och det ska de ha en eloge för. Det finns dock fortfarande for många gråsoner för att eftersträva den så kallade rättvisan, att det helt enkelt är svårt för företagen att “göra rätt för sig”.

Ofta krockar skattereglerna med de egna rutinerna för att företaget ska kunna sköta sina åtaganden på ett optimalt sätt rent ekonomiskt. Ett exempel är hämtning av varor på eget lager kontra grossist. Hur ofta får man göra det under en dag?

Svaret är: – ibland. Hur ofta är ibland? Till grossisten åker man vid behov, oavsett geografiskt läge, gärna fler gånger per dag. Till det egna lagret får man bara åka ibland, för annars anses lagret som tjänsteställe, och då blir resorna dit på morgonen och därifrån på kvällen plötsligt privata. Konsekvensen är att företagen struntar i detta och gör det som passar. Deras argument är att bilen ändå bara används under arbetstid och då borde resorna till och från lagret vara tjänsteresor på lik linje med hämtning hos grossist. Jag är benägen att hålla med. Millimeterrättvisan inbjuder till egna definierade regler. Gör i stället så att reglerna blir rimliga att följa för alla parter.

Ett exempel på att Skatteverket söker förenkla reglerna är att de från och med beskattningsåret 2012 separerar antal tillfällen (10 gånger) och 100 mil i bedömningen om förmånsbeskattning. Det betyder att du kan hämta och lämna på dagis eller handla mat på vägen i stort sätt varje arbetsdag under året, så länge som mataffären och dagiset ligger nära bostaden och därmed täcks innanför de 100 milen.

Bra tänkt, men ändå fel. Min åsikt. Därför att: Om du stannar och tankar bilen på vägen hem är det fortfarande tjänsteresa. Om du köper bröd och mjölk på macken där du tankar, är det fortfarande tjänsteresa. Om du, däremot, flyttar bilen 150 m från tankningsstället till en mataffär för att köpa mjölk, nallar du på de tillåtna 100 privatmilen från mataffären och hem. Detta anser jag att endast syftar till milimeterrättvisa och har ingen direkt samhällsekonomisk påverkan eller miljöbelastning. Så länge som det är på vägen och ingen större omväg är det ingen skillnad på att tanka, hämta barn eller handla mat. De 10 tillfällen och 100 tillåtna privatmilen borde öronmärkas för att få möjlighet att använda servicebilen på fritiden vid behov – utanför ordinarie arbetstid.